Ingen mens hittils, i morgon är den dagen den ska komma.

Det känns inte så i kroppen, men kroppen reagerar ju inte på samma sätt med massa hormonpreparat i kroppen......

I natt fick jag gå upp och klä på mig när jag skulle sova, för jag frös så... jogginigbyxor och munkjacka och långa yllesockorna åkte på. 2 fleecefiltar och ett täcke. Då blev jag lagom varm ?!.

Annars är jag väldigt orolig, kollar om det kommer något rött hela tiden. I dag kom en liten strimma brunt..... fast det var nästa osynligt, så jag bestämde mig för att det inget var.... men oron finns där hela tiden.

Hoppas hoppas....

Det rör sig många tankar i mitt huvud nu. Väntan är för spännande. Vi vill inte att det ska misslyckas. Vi vill ha positiva besked! Vi längtar efter DET positiva beskedet! Låt det bli söndag fort..... Jag vill testa nu!!!

I morgon (tisdag) var den dagen som det förra gången gick åt pipsvängen. Torsdag är den dagen jag ska ha mens, och jag brukar få mensen i tid. Det gör att jag tänker på varje lite grej som känns i kroppen och i magen. Hela min tankeverksamhet snurrar runt i oro. Det finns med hela tiden. Inte ett samtal passerar utan att tankarna dyker upp. I dag har jag varit trött, somnade sent i går (tankarnas fel) och i kväll tycker jag att jag har energipåslag, som jag brukar få dagen innan mens. Men, jag försöker att vara positiv.

Oro oro oro, den finns hela tiden i denna process. Först ska vi oro oss för att sprutorna ska göra ont, sen är det oro för att det inte ska finnas några ägg i äggblåsorna, sen är vi orolig för att äggen inte ska vara tillräckligt bra för att inplanteras, sen är vi oroliga för testet och för att mensen ska komma. Om mensen kommer är vi oroliga för att smärtorna från förra gången ska komma tillbaka. Jisses, i bland undrar jag varför vi utsätter oss för detta.... men NÄR vi lyckas är det givetvis värt all oro...... och då tar all annan oro fart..... det tar aldrig slut.  

Nu känner jag att jag vill ha något lugnande... Sambons famn....

Tiden går fort. Efter 18 dagar ska graviditetstestet tar. Det är den 14 november, en måndag.

Jag har inte skrivit på länge för jag vågar inte riktigt spekulera i vad som är annorlunda från förra försöket och är det jag känner en biverkning av progesteronet eller är det på riktigt?

Jag vet att ömma bröst och bröstvårtor är en biverkning av progesteronet, så det tar jag inte med....

Men, jag dricker väldigt lite kaffe nu, och då ska ni veta att jag dricker mängder med kaffe vanligtvis. Det har inte smakat gått på senaste tiden, fast jag dubbelkollat med sambon och det är inget konstigt med kaffet. Givetvis hade jag gått och grubblat på detta i flera dagar innan jag frågade sambon, jag är så rädd att det ska vara i min fantasi, åt båda hållen. Alltså, jag är rädd att det ska vara inbillning samtidigt som jag inte vågar hoppas att det verkligen stämmer.

Men något som är tydligt och som jag oxå givetvis gått och grunnat länge på är att jag fryser så förskräckligt. Jag fråga sambon om det inte är kallt inne, men han hävdar att det är det inte. Som exempel, i morse när jag skulle sova efter min nattjänst frös och frös jag hela tiden. Jag har ett täcke och en fleecepläd vanligtvis, sedan har jag en extra fleecefilt i fall det behövs, men den använder jag bara ett kort tag för den värmer så mycket. Men i morse hjälpte det inte med detta två filtar och täcket, jag frös så jag skakade i alla fall. Sen är jag hungrig, äter och äter.... men förra gången minns jag att jag fick äta ordentligt för annars mådde jag illa. Men jag minns inte denna hunger....... Min nattkollega bara skrattar..... Men, ska du äta nu igen!

Det moler i magen oxå. Jag har svårt att avgöra vad det är. Förra gången fick jag mens 2 dagar innan den 10:onde som är min "riktiga" mensdag. Därför är jag extra rädd för vad som ska hända nu när jag närmar mig detta datum. Det som är konstigt är att det har "molt" i magen länge, i flera dagar. Det brukar det inte göra om jag ska ha mens. Men det är ju svårt att avgöra eftersom allt kan ske........ Det är ju inte en naturlig menstruation med alla tilläggs hormoner.      

Sen har jag tappat lusten att äta godis och chips!!! Ytterst allvarligt!

Så nu väntar vi båda med spänning på nästa vecka. Blir det tårar av glädje eller sorg, det återstår att se!